Liberalerna och Sverigedemokraterna föreslår att assistansersättningen höjs från 347,70 till 372 kronor per timme och därefter indexeras. Man behöver inte dela partiernas politik i övrigt för att konstatera att förslaget adresserar ett verkligt och akut problem.
Räcker det för att vända opinionen? Sannolikt inte, idag finns väl få anledningar att tro annat än att det stundar ett regeringsskifte efter höstens val. Det hade därför varit klädsamt för Socialdemokraterna, som lär bli regeringsbildare, att svara på frågan: Ställer ni er bakom förslaget? Om inte, varför inte?
Staten har under lång tid, under både röda och blå regeringar, låtit assistansersättningen öka långsammare än lönerna. Det är särskilt allvarligt eftersom omkring 90 procent av kostnaderna för personlig assistans är personalkostnader. En beviljad assistanstimme kan inte rationaliseras bort. Den kräver att en människa finns på plats. Resultatet: en urholkad assistansreform som idag är så underfinansierad att det finns en reell risk att anordnare går omkull eller lägger ner.
Detta är inte heller längre bara en varning från privata utförare. Även Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har slagit larm tillsammans med Fremia och Vårdföretagarna. SKR kräver både en omedelbar höjning och en långsiktig indexering. Organisationen konstaterar att många kommuner redan tvingas ta pengar från andra budgetposter för att finansiera assistansen och att nedläggningar bland privata utförare skulle belasta kommunerna ytterligare.
Det gör ett eventuellt nej från Socialdemokraterna svårt att förstå även rent ekonomiskt.
Grant Thornton har beräknat kostnaden för privat och ideellt utförd assistans 2022 till cirka 327 kronor per timme. I ett urval av 18 kommuner kostade kommunalt utförd assistans samtidigt cirka 416 kronor per timme. Kommunjämförelsen har begränsningar, men även Kolada-data visar att kommunernas kostnader under en längre period har legat högt över den statliga schablonen.
Vad skulle det innebära om staten genom fortsatt underfinansiering pressade bort privata och idéburna utförare?
Ett rent räkneexempel visar storleksordningen. År 2022 motsvarade den statliga assistansen omkring 92 miljoner timmar. Om samtliga dessa timmar hypotetiskt hade utförts till den kommunala kostnadsnivån i Grant Thorntons jämförelse, i stället för den privata och idéburna, hade kostnaden varit omkring åtta miljarder kronor högre på ett år. Åtta miljarder för en tjänst som ofta av assistansanvändare upplevs sämre. Åtta miljarder som ska tas från annan vård, skola, omsorg eller andra samhällsnyttiga poster.
Helt bortsett det faktum att man tar ifrån människor deras valfrihet visar det också hur dyrt det kan bli att låta privata utförare försvinna. Underfinansiering har över tid varit ett sätt att spara pengar i statsbudgeten, men har nått en nivå där den riskerar att inte längre vara någon besparing utan tvärtom. Enligt Vårdföretagarnas Assistansbarometer uppgav två av tre assistansföretag, cirka 67 procent, att de kan behöva lägga ned sin assistansverksamhet under 2027 om ersättningen inte höjs. Det är alltså en riskbedömning bland de svarande företagen, inte ett konstaterande att två tredjedelar faktiskt kommer att lägga ned men det är likväl ett tecken som bör göra skattebetalarna oroliga – merkostnaden kommer nämligen att behöva tas ur deras ficka när statens underfinansiering vältrar över en större på kommunerna och därmed skickar en dyrare nota till samma skattebetalare. Samtidigt riskerar människor att förlora kontinuitet, valfrihet och trygghet.
Vi är vana med att alla säger sig vilja värna LSS, inte minst i valtider. Om man har för avsikt att omsätta sådant fagert tal i verklighet bör det parti som gör anspråk på att regera efter valet också kunna lämna ett konkret ekonomiskt besked kring assistansersättningen.
Varför skulle Socialdemokraterna inte ställa sig bakom 372 kronor och en indexering när både kommunerna och utförarna varnar och när alternativet kan bli dyrare?
Vilken annan lösning föreslår partiet? Hur ser den långsiktiga planen ut? Och framför allt: Vad prioriterar Socialdemokraterna högre än att säkra den personliga assistansen?
Ett nej är också ett politiskt beslut. Då måste partiet redovisa både alternativet och priset. För ytterst betalas underfinansieringen av assistansersättningen inte av ett system. Den betalas av skattebetalarna, assistenterna, familjerna och av den människa vars frihet assistansen är till för och vars rätt att leva som andra vi faktiskt lagstiftat om.
VD, Inkludera Assistans AB
