LSS – lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, skapades med en tydlig vision: att ge människor med stora funktionsnedsättningar rätt till ett gott, självständigt och värdigt liv genom t.ex. personlig assistans. Det var aldrig avsett att vara en nåd att stilla bedja om, det var en rättighet. Men idag ser vi hur LSS-lagen urholkas, och hur allt fler personer får sin personliga assistans indragen trots stora behov. Det här påverkar livskvalitet, trygghet och självständighet. Tolkningarna blir snävare, besluten hårdare, och konsekvenserna för de drabbade är katastrofala.
I en artikel i Sydsvenskan berättas om Anders Skoglöf i Malmö, en av många som blivit nekad personlig assistans trots svåra funktionsnedsättningar. 47 år gammal kan Anders varken kan äta eller gå på toa utan hjälp. Ändå har han blivit av med sina assistenter. Anders Skoglöfs fall är tyvärr inte unikt, långt därifrån. Trots en muskelsjukdom som innebär att han inte klarar sin dagliga livsföring utan hjälp, blev all personlig assistans indragen. Istället erbjuds korta hemtjänstbesök, ibland med timmars väntan trots akuta behov. Det är inte värdigt. Det är inte rättssäkert. Det är ett svek.
Och Malmö, där Anders bor, är inte ensamt. Runt om i Sverige skär kommuner ner på stödet till människor med de största behoven. De gömmer sig bakom §51 i Socialförsäkringsbalken och pekar på överklagandemöjligheter, som om vore det den enklaste sak i världen att en ensam individ, ofta sjuk och pressad, skulle kunna bära bevisbördan mot hela det kommunala maskineriet. Under tiden förvägras människor den hjälp de har rätt till. Liv ställs på paus, relationer slits isär och barns utveckling hämmas.
Detta är inte bara en juridisk fråga. Det är en fråga om människosyn.
Kommunernas allt snävare tolkning av ”grundläggande behov” enligt LSS gör att människor som behöver assistans med måltider, hygien eller påklädning riskerar att stå utan stöd, i direkt konflikt med LSS intentioner. Att bara räkna ”hand mot hud” vid hygien, att bortse från behovet av övervakning vid måltider eller att ignorera allt utom underkläder vid påklädning är ingenting annat än juridisk akrobatik som förvandlar liv till siffror.
Samtidigt råder ett postnummerlotteri. I Kristianstad får 73 personer per 100 000 invånare kommunal assistans. I Falun bara 20, samtidigt som man gömmer sig bakom att ”man bara följer lagen”. Skillnaden ligger inte i hur lagen är skriven, utan i hur lagen tolkas. Det får inte vara så att ditt liv, din trygghet och din frihet avgörs av var du bor.
RBU har nu lagt fram konkreta förslag om hur begreppet ”grundläggande behov” bör moderniseras och hur föräldraavdraget ska reformeras. Det är ett steg i rätt riktning. Men initiativet borde inte behöva komma från civilsamhället. Det är regeringens och kommunernas ansvar att se till att rättighetslagar efterlevs.
Att skylla på domar från Högsta förvaltningsdomstolen eller Försäkringskassans praxis håller inte längre. Kommunerna har ett eget tolkningsutrymme och ett moraliskt ansvar för sina medborgare. Att gömma sig bakom möjligheten att överklaga är ett cyniskt sätt att skjuta ansvaret uppåt, när människor lider här och nu.
Sverige har undertecknat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Där står att alla har rätt till självbestämmande, tillgänglighet, delaktighet och jämlikhet. Men i verkligheten bryts dessa principer varje dag. Inte i ord, men i handling.
Vi måste tala klarspråk: LSS är inte längre den rättighetslagstiftning den en gång var. Det är dags att makthavare, både lokalt och nationellt, ställs till svars. För ingen rättighet är värd någonting om den inte efterlevs i praktiken.
Låt oss återupprätta värdigheten.
Det är dags att återupprätta LSS som den rättighetslag för personlig assistans den var tänkt att vara: en garant för människors frihet, trygghet och livskvalitet. En rätt att leva som andra.
