När regeringen i budgetpropositionen för 2026 valde att inte genomföra en indexering av assistansersättningen, trots tidigare löften, skickade det en tydlig signal till majoriteten av Sveriges assistansberättigade: ni prioriteras inte. I stället blev uppräkningen av schablonbeloppet för personlig assistans endast 1,5 procent, vilket innebär en höjning med kronor till 347,70 kr per timme. Detta i ett läge där den kollektivavtalsenliga löneökningen är fastställd till 6,4% över de kommande två åren. Detta också i en bransch där marginalerna redan är lövtunna. Den genomsnittliga rörelsemarginalen för privata assistansbolag var 1,6 % under 2023. Det är en nedgång från 3,1 % år 2022 och beskrivs som den lägsta nivån som uppmätts i vård- och omsorgssektorn under den senaste 15-årsperioden.
Resultatet blir att assistansanordnare, särskilt de med kollektivavtal, går på knäna. Men detta handlar inte bara om ekonomi, det handlar om människors rätt till ett värdigt liv. För många av landets assistansberättigade har en privat assistansanordnare gjort enorm skillnad i livskvalitet. Ändå hör vi ofta att det offentliga ska kliva in och ta större ansvar. Att kommunerna skulle göra detta bättre. Men det stämmer inte, varken på papperet eller i verkligheten.
Kommunerna – dyrast i klassen
Enligt Grant Thorntons omfattande rapport om assistansens samhällskostnader (2025), kostade en kommunalt verkställd assistanstimme i genomsnitt 428 kronor under 2025, att jämföra med det statligt fastställda schablonbeloppet som var 342,60 kr per timme.
Låt oss konkretisera det.
Om samtliga istället haft kommunal assistans till en genomsnittlig kostnad på 428 kronor per timme, jämfört med schablonersättningen på 342,60 kronor hade det kostat skattebetalarna drygt 6 miljarder mer per år för samma antal timmar.
Bristerna i det kommunala blir smärtsamt tydliga
Mer pengar, men inte mer värde alltså. För samtidigt som ingen förnekar att det finns (alldeles för) många privata bolag som bedriver undermåliga verksamheter så saknas inte skrämmande exempel på brister i kommunala verksamheter. I flera nyligen uppmärksammade fall från svenska kommuner, är det inte bara ineffektivitet som avslöjats utan rena haverier i omsorgen.
I ett fall i Halmstad avled en man på ett LSS-boende efter bara 16 dagar. Han blev så uttorkad och undernärd att hans liv inte gick att rädda. Dottern Susanna slog larm. Trots flera avvikelserapporter, infektioner och viktras utreddes inte ens boendets ansvar för mat och dryck eftersom det ”inte räknas som hälso- och sjukvård”. Ingen tog ansvar.
I Linköping valde kommunen att lägga ut hela sitt assistansuppdrag till Lilja Assistans. Ett privat bolag förvisso, men också ett oprövat bolag som snabbt blev synonymt med missförhållanden. 81-åriga Jan tvingades vårda sin fru själv när assistenter inte dök upp. En annan brukare fick besök av assistenter utan rätt kompetens. Flera anställda har vittnat om att de inte fått lön. Vad gjorde kommunen? Jo, man gav goda referenser till bolaget – trots att man redan kände till flera allvarliga brister. Det är inte bara ett moraliskt svek. Det är förvaltningsmässigt undermåligt.
Och det slutar inte där. I en annan kommun rapporterade LSS-personal om två förfärliga incidenter. En vikarie ska ha skrikit på en brukare, exponerat denne i videosamtal med vänner och fällt sexuellt laddade kommentarer som ”Vill du ha sex med mig?” i brukarens eget hem. Den andra händelsen rörde en fast anställd som ska ha uttryckt ovilja att arbeta och hotfullt antytt att brukare borde vara ”tacksamma” för hjälp med intimhygien. Det dröjde innan åtgärder vidtogs, först efter att en anmälan inkom i januari.
Alla dessa berättelser vittnar om en verklighet där de mest grundläggande rättigheterna för människor med funktionsnedsättning gång på gång åsidosätts. Det är heller inte osannolikt att om liknande missförhållanden hade inträffat hos en privat assistansanordnare, hade IVO snabbt dragit in tillståndet. Men när kommunen själv är utförare går allt sin stilla gång. Sanktioner uteblir, ansvarsfördelningen är ofta oklar och uppföljningen otillräcklig. Det är som om offentlig verksamhet lever efter en annan måttstock. Inte den som utgår från brukarens bästa, utan från systemets egen bekvämlighet.
Och detta är alltså vad som kostar mer.
Människor väljer det bättre alternativet, och forskningen bekräftar det
Trots den offentliga retoriken om att kommunal regi är tryggare, visar verkligheten motsatsen. Det mest talande är att över 83 procent av alla med beslut om assistans aktivt väljer en icke-kommunal anordnare. Det är ingen slump. Det är för att de upplever bättre kontinuitet, respekt och kvalitet.
Det har även bekräftats av forskningen. I en studie från Göteborgs universitet (2005) framgick att brukare generellt upplevde större inflytande, flexibilitet och självbestämmande i privat regi, särskilt vad gäller val av personal, schemaläggning och bemötande. Studien visade också att privata alternativ oftare anpassade sig till individens behov snarare än verksamhetens struktur.
När både hjärta och plånbok säger samma sak
Vi står alltså inför ett förvirrande faktum. Den politiska inriktningen gynnar en dyrare lösning, samtidigt som denna gång på gång visat sig ha lägre kvalitet. Människor ratar den, forskning ifrågasätter den, och statistiken avslöjar dess ineffektivitet.
Ändå är det den vi betalar mest för.
Hur kan det komma sig att vi, skattebetalare, anhöriga, medmänniskor, förväntas acceptera ett system där notan är högre, men värdet lägre? När alternativen inte bara fungerar bättre, utan dessutom respekterar individens rätt till ett värdigt liv?
Det är inte bara orimligt. Det är ovärdigt.
Personlig assistans kanske inte berör dig idag, men den kan göra det imorgon. Och när det som inte får hända ändå händer lovar jag att man bryr sig mindre om vem som är utförare och mer om att någon tar ansvar, ser människan och gör jobbet rätt. Och det borde inte vara för mycket begärt.
VD, Inkludera Assistans AB
Dela artikeln:
