Häromdagen såg jag i sociala medier att min gamla hemkommun säger upp elevassistenter och resurspersonal i skolan. För mig blev det mer än bara en notering om att ännu en kommun gör budgetnedskärningar under devisen “effektiviseringar” i välfärden. Jag känner flera av dem som arbetar där. Jag vet vilket otroligt arbete de gör varje dag. Jag har sett det driv, den värme och det engagemang som finns hos människor som gör långt mer än vad en tjänstebeskrivning någonsin kan fånga.
De skapar trygghet. De möjliggör kommunikation. De bygger relationer. De hjälper barn och unga med andra förutsättningar än många av oss andra att få en vardag som inte bara fungerar, utan också rymmer glädje, utveckling, gemenskap och mening.
Därför gör det ont att se hur just sådana insatser nu riskerar att skäras bort. Men det som händer i min gamla hemkommun är inte bara en lokal fråga. Det är ett närliggande exempel på något större. Gång på gång ser vi hur personer med funktionsnedsättning, barn med särskilda behov och deras anhöriga hamnar längst fram när besparingar ska göras men längst bak när resurser ska fördelas.
Nedskärningar i skolan beskrivs ofta som effektiviseringar. Det låter tekniskt, nästan neutralt. Tjänster ska ses över, organisationen ska anpassas, resurserna ska användas smartare. Men bakom de orden finns barn vars skoldag är beroende av att stödet faktiskt finns där.
För elever med omfattande funktionsnedsättningar är en elevassistent inte alltid ett extra stöd vid sidan av undervisningen. I många fall är det den praktiska förutsättningen för att skoldagen över huvud taget ska fungera. Det kan handla om att kunna kommunicera, förflytta sig, äta, hantera medicinska behov, känna trygghet, delta i undervisning och vara en del av gemenskapen med andra barn.
När kommunen skär ner på sådant stöd är det därför missvisande att tala om en vanlig besparing. Barnens behov försvinner inte för att en tjänst tas bort ur skolans budget. Någon måste fortfarande se till att barnet kan ta sig genom skoldagen på ett tryggt och värdigt sätt. Frågan är bara vem som får bära ansvaret när elevassistenten inte längre finns där.
Ofta hamnar ansvaret hos läraren, som redan har ett krävande uppdrag och en hel klass att undervisa. Ibland hamnar det hos elevhälsan, socialtjänsten, vården eller andra delar av välfärden. Allra oftast hamnar det hos föräldrarna. Det är de som får hämta tidigare, stanna hemma, samordna kontakter, driva ärenden och försöka täcka upp när skolan inte räcker till.
Därför är nedskärningar på elevassistenter inte bara en skolfråga. De är också ett varnande exempel på hur samhället gång på gång missgynnar personer med funktionsnedsättning och deras familjer. Rättigheterna finns på papperet. I praktiken urholkas de genom minskade timmar, otydliga beslut, uteblivna insatser och hänvisningar till budget.
Skolans uppdrag kan inte reduceras till resultatstatistik eller framtida samhällsekonomiska kalkyler. Skolan är också en plats för utveckling, trygghet, kommunikation och delaktighet. Alla barn har rätt att mötas som elever, inte som kostnadsposter. För barn med stora stödbehov blir den rätten konkret först när det finns vuxna med tid, kompetens och uppdrag att ge det stöd som behövs.
Det är också här den ekonomiska logiken bakom nedskärningarna börjar falla sönder. En kommun kan få skolbudgeten att se bättre ut genom att minska antalet elevassistenter. Men om följden blir ökad frånvaro, kortare skoldagar, fler krissituationer, större belastning på anhöriga eller behov av mer ingripande insatser, då har kommunen inte sparat pengar. Den har bara flyttat kostnaden.
Och den kostnaden syns inte alltid där beslutet fattades. Den syns i lärarnas arbetsmiljö. Den syns i föräldrars sjukskrivningar, minskade arbetstid och sömnlösa nätter. Den syns i barn som inte får vara med fullt ut, i familjer som tvingas kämpa för sådant som borde vara självklart och i ett skolsystem där de mest sårbara riskerar att hamna längst bak i kön.
Detta sker dessutom i ett läge där stödet i skolan redan är hårt pressat. Skolinspektionen har återkommande pekat på brister i arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. Skolverkets statistik visar att många elever redan behöver omfattande stödformer som anpassad studiegång eller särskild undervisningsgrupp. Mot den bakgrunden framstår nedskärningar på vardagsnära stöd inte som ansvarstagande, utan som kortsiktighet.
Det betyder inte att elevassistenter alltid används på rätt sätt. Stöd behöver organiseras klokt. Uppdrag behöver vara tydliga. Assistenter behöver utbildning, handledning och samplanering med lärare. Men det är ett argument för förbättra kvalitet, inte för att ta bort stödet från barn som är beroende av det.
När elevassistenter används fel är lösningen inte att lämna barn utan fungerande skoldag. Lösningen är att kommunen tar ansvar för styrning, kompetens och uppföljning. Barn med omfattande funktionsnedsättningar ska inte betala priset för att vuxenvärlden inte har organiserat stödet tillräckligt väl.
Det verkligt allvarliga är att detta inte är en isolerad fråga. Nedskärningar i skolan följer ett mönster som känns igen från andra delar av funktionsnedsättningsområdet. Insatser omprövas, timmar minskas, stöd villkoras och familjer tvingas lägga allt mer tid på att bevisa behov som redan är uppenbara i vardagen. Det som i politiska dokument beskrivs som rätt till delaktighet blir i praktiken en ständig förhandling.
Så kan vi inte bygga ett jämlikt samhälle. Ett samhälles anständighet mäts inte i hur väl det fungerar för dem som redan har goda förutsättningar, utan i hur det behandlar dem som behöver mest stöd. När barn med funktionsnedsättning förlorar det stöd som gör skoldagen möjlig är det inte bara en lokal budgetfråga. Det är ett tecken på att vi accepterar att vissa barns rättigheter väger lättare när ekonomin pressas.
Frågan är därför inte bara vad en elevassistent kostar. Frågan är vad det kostar när stödet försvinner. Vad kostar ökad oro, sämre arbetsmiljö, anhörigbelastning, frånvaro, fler kriser och mer ingripande insatser längre fram?
En besparing som bygger på att barns behov flyttas från skolbudgeten till familjer, lärare och andra delar av välfärden är ingen verklig besparing. Det är en kostnad som göms undan. Och det är barn med funktionsnedsättning och deras anhöriga som får betala priset.
VD, Inkludera Assistans AB
