Socialdemokraterna säger att rätten till personlig assistans ska stärkas. Samtidigt vägrar Mikael Damberg lova att ersättningen ska följa kostnaderna. Det går inte ihop. En rättighet som staten inte finansierar så att den går att bemanna är inte en fungerande rättighet.
Jag har tidigare efterlyst ett besked från Socialdemokraterna om assistansersättningen. Nu har Mikael Damberg gett oss…ja, vad? Att kalla det ett besked vore generöst.
Socialdemokraterna skriver i sitt valprogram att rätten till assistans och LSS behöver stärkas. Men när Damberg får frågan om assistansersättningen ska följa kostnadsutvecklingen vill han inte lova det. I stället säger han att Socialdemokraterna prioriterar att ”välfärden fungerar, före höjda ersättningar”.
Det är en falsk motsättning. För personlig assistans är ersättningen en förutsättning för att välfärden ska fungera.
En beviljad assistanstimme kan inte rationaliseras bort. Den kräver en assistent på plats. Schablonbeloppet ska finansiera löner, arbetsgivaravgifter, OB, sjukfrånvaro, arbetsledning, systemstöd, kvalitetsarbete och övriga kostnader för att assistansen ska fungera.
När ersättningen halkar efter kostnaderna försvinner därför inte behovet. Pressen flyttas till verksamheten, och till sist till människan som behöver assistansen.
Det blir svårare att rekrytera. Svårare att behålla erfaren personal. Svårare att täcka sjukfrånvaro, nätter och helger. Kontinuiteten försämras och anhöriga riskerar att bli det informella skyddsnät som får rycka in när bemanningen inte håller.
Det är inte en diskussion om assistansanordnarnas marginaler. Det är en diskussion om vem som ska betala priset när staten beviljar en rättighet men inte säkerställer förutsättningarna att genomföra den.
Rätten på papperet räcker inte
Den som har personlig assistans behöver inte bara ett myndighetsbeslut om ett antal timmar. Personen behöver kunna lita på att det finns människor som kan arbeta dessa timmar. Idag, nästa natt och om tre år. Annars uppstår en farlig klyfta mellan juridisk rätt och faktisk frihet.
Du kan på papperet ha rätt till assistans dygnet runt men ändå behöva anpassa ditt liv efter vilka pass som går att bemanna. Du kan formellt få välja anordnare men sakna verklig valfrihet om fungerande alternativ försvinner.
Både kommuner och utförare har tidigare varnat för den långvariga underfinansieringen och varför det kan bli en dyr affär för samhället om privata och idéburna utförare slås ut och en större del av ansvaret vältras över på kommunerna. Därför är indexeringen avgörande.
L och SD har lovat sju procents höjning och därefter indexering. Det löftet ska naturligtvis kritiskt granskas, tidigare löften om indexering har inte blivit verklighet. Men de har åtminstone lämnat ett besked om hur de vill bryta urholkningen v assistansersättningen. Socialdemokraterna har ännu inte gjort det.
Assistans är välfärd, Mikael Damberg
Det går att diskutera exakt nivå, indexmodell och tidpunkt. Men en princip borde vara självklar över blockgränsen: Staten kan inte först besluta att en människa behöver personlig assistans och därefter år efter år låta finansieringen för samma assistans halka efter mot kostnadsutvecklingen.
Om Socialdemokraterna menar allvar med att rätten till assistans ska stärkas måste partiet därför svara på den fråga som fortfarande hänger i luften:
Hur ska varje beviljad assistanstimme också kunna bemannas och fungera i praktiken?
För personlig assistans prövas inte på en presskonferens i Rosenbad.
Den prövas klockan tre på natten när någon behöver hjälp. Klockan sju när arbetsdagen börjar. När en assistent blir sjuk. När en ung person med en funktionsnedsättning vill flytta hemifrån utan att föräldrarna ska fungera som ständig jour.
En rättighet som inte går att verkställa är en rättighet bara på papperet.
Frihetsreformen personlig assistans förtjänar bättre än så.
VD, Inkludera Assistans AB
