I den hårda tidens brus finns det skrik som ingen hör

För de flesta av oss är friheten att bestämma över våra egna liv så självklar att vi sällan tänker på den. Vi kliver upp på morgonen, går till jobbet, hämtar barn, träffar vänner och bestämmer själva hur vi vill tillbringa vår tid. Små vardagliga beslut som tillsammans utgör något av det mest grundläggande i att vara människa.

För andra är samma frihet beroende av att det finns någon där som kan hjälpa till. Någon som gör det möjligt att leva sitt liv, på sina egna villkor. Det är vad personlig assistans ytterst handlar om. Om självbestämmande, delaktighet och rätten att leva som andra.

Häromdagen kom övergångsbudgeten för 2027, med det väntade beskedet att assistansersättningen återigen räknas upp med 1,5 procent. En övergångsbudget följer etablerad praxis och även om undantag är möjliga var beskedet knappast överraskande. Likväl är det bekymmersamt.

För ännu ett år riskerar ersättningen att öka långsammare än kostnaderna för att utföra den assistans som människor har rätt till. Det verkligt intressanta är därför inte varför övergångsbudgeten ser ut som den gör, utan vad den tillträdande regeringen tänker göra åt en utveckling som pågått under mer än ett decennium.

Under mitten av 2010-talet var ambitionen att begränsa kostnaderna för personlig assistans uttalad. År 2016 fick Försäkringskassan i uppdrag att bidra till att bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar (öppnas i ny flik). Samma år fick en statlig utredning direktiv om att föreslå besparingar inom assistansersättningen. Det rådde knappast någon tvekan om den politiska riktningen. Kostnadsutvecklingen skulle bromsas.

Men motståndet blev omfattande. Människor med funktionsnedsättningar, anhöriga och organisationer protesterade, den politiska kritiken växte och 2018 drogs det uttryckliga besparingskravet i LSS-utredningen tillbaka. Det kunde, och borde, ha blivit början på en annan utveckling. Men jag har allt svårare att frigöra mig från tanken att det snarare blev början på ett annat sätt att begränsa kostnaderna.

För samtidigt som de öppna besparingskraven försvann fortsatte en betydligt mindre uppmärksammad utveckling. Assistansersättningens uppräkning hade redan från 2014 bromsats kraftigt. Mellan 2013 och 2024 ökade schablonersättningen med omkring 21 procent, medan omsorgsprisindex steg med omkring 35 procent. Samtidigt har möjligheten till förhöjt timbelopp, för personer med särskilt kostnadskrävande assistansbehov, blivit alltmer begränsad. Antalet beviljade ansökningar minskade från 275 år 2022 till endast 33 år 2025.

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Att det som visade sig politiskt svårt att genomföra genom öppna besparingskrav i stället har kommit att ske genom en långsam urholkning av ersättningen.

Det går naturligtvis inte att slå fast att detta är resultatet av ett medvetet politiskt strategibyte. Men mönstret är svårt att bortse från. Först försökte man begränsa reformens kostnader genom att bromsa timutvecklingen. När det mötte motstånd drogs kraven tillbaka. Men kostnadsbegränsningen kan fortfarande uppnås genom att ersättningen till den assistans som faktiskt beviljas inte följer kostnaderna för att utföra den.

Är det vi sett en demontering av den personliga assistansen underifrån? Inte genom att öppet inskränka rättigheten, utan genom att gradvis försvaga förutsättningarna att förverkliga den? Oavsett vilka avsikter som ligger bakom utvecklingen är konsekvenserna det verkligt allvarliga.

När löner och andra kostnader stiger snabbare än ersättningen pressas möjligheterna att säkerställa den kompetens, kvalitet och kontinuitet som en fungerande assistans kräver. Redan 2021 konstaterade Inspektionen för socialförsäkringen att ersättningssystemets utformning kan begränsa möjligheterna för personer med särskilda behov att välja assistenter och anordnare utifrån den kompetens och erfarenhet som behövs.

Här hamnar diskussionen alltför ofta fel. När assistansersättningen diskuteras handlar det gärna om företagens marginaler och ekonomiska förutsättningar. Men personlig assistans handlar inte i första hand om dem som utför den.

Den handlar om dem som lever med den.

Om människor som ska kunna leva sina liv på sina egna villkor och utifrån sina förutsättningar, även när livet inte blev som det var tänkt. Om barn som ska få växa upp med samma möjligheter som andra barn. Om föräldrar som ska få vara just föräldrar, i stället för att ägna en orimligt stor del av sin tillvaro åt att kämpa för det som borde vara självklart.

Det handlar om tryggheten i att den som kommer till ens hem på morgonen har rätt kompetens, känner ens behov och förstår hur man vill leva sitt liv. Om att kunna lita på att assistansen fungerar, inte bara i dag utan också i morgon. Och framför allt om friheten att själv bestämma över sin tillvaro.

Det var en av de bärande tankarna när personlig assistans infördes. Att människor med omfattande funktionsnedsättningar skulle få makten över sina egna liv. Att de också skulle inkluderas, att de skulle få vara med. Men vad är den rättigheten värd om förutsättningarna att använda den långsamt försvinner?

Inför val talas det gärna om allas lika värde och människors rätt till självbestämmande. Ändå riskerar dessa ord att reduceras till procentsatser och anslag i en budget. Det är en hård tid, och i den hårda tidens brus finns det skrik som ingen hör.

Det är mot den bakgrunden den tillträdande regeringens ansvar blir så viktigt.

Inför riksdagsvalet 2026 fanns en bred politisk samsyn om behovet av att stärka den personliga assistansen. Samtliga åtta riksdagspartier ville se över behovsbedömningarna, sju av åtta var positiva till att ersättningen ska följa kostnadsutvecklingen och sex partier uttalade stöd för indexering.

Men det är förhållandevis enkelt att tala varmt om LSS och personlig assistans inför ett val. Det är först när orden ska omsättas i faktiska beslut som ambitionerna prövas.

Redan 2024 uppmanade riksdagen regeringen att ta fram en långsiktigt hållbar finansieringsmodell. Problemen är alltså inte okända. Och eftersom urholkningen pågått under regeringar av olika politisk färg borde ansvaret för att vända utvecklingen också kunna delas över partigränserna.

Det finns dessutom ekonomiska skäl att tänka om. I en tidigare artikel har vi lyft en beräkning som visar att om samtliga assistanstimmar skulle utföras i kommunal regi, till den redovisade genomsnittskostnaden, skulle det kunna innebära en merkostnad för skattebetalarna på drygt sex miljarder kronor (öppnas i ny flik) årligen jämfört med den statliga schablonersättningen.  Men även om personlig assistans inte sparade samhället en enda krona skulle det grundläggande argumentet vara lika starkt.

Personlig assistans är inte välgörenhet. Det är en rättighet. Ett löfte om att människor med omfattande funktionsnedsättningar ska ha samma möjlighet som andra att leva självständiga liv. Den tillträdande regeringen, oavsett politisk konstellation, ärver ansvaret för det löftet. Det kräver en ersättning som ger rimliga förutsättningar att utföra assistansen, en långsiktigt hållbar uppräkningsmodell och fungerande möjligheter att möta särskilt kostnadskrävande behov.

För ett samhälles anständighet avgörs inte av hur vackert dess politiker talar om allas lika värde, utan av vad orden faktiskt betyder i människors vardag.

2026, i den hårda tidens brus finns det fortfarande skrik som ingen hör.

Frågan är om nästa regering tänker lyssna.